Amahleen

jag känner mej så galet liten ibland, så obetydlig helt enkelt. det är en ganska nerslående tanke måste jag säga, man blir inte direkt glad av den i alla fall. jag vill egentligen inte vara här, jag vill vara någon helt annanstans, jag vill inte behöva göra alla de saker jag måste och jag vill vara någon helt annan, eller möjligtvis skulle jag kunna tänka mej att vara mej själv om en sådär fyra år, om det nu visar sig att jag är där jag vill vara då. tveksamt. hur fan skall jag lyckas med allt som jag vill, hur fan skall jag lyckas när det finns hundratals andra som oxå vill lyckas inom samma område och vad gör mej så speciell? varför förtjänar jag det mer än alla andra? det här börjar låta som en jobbintervju. usch. jag orkar inte, jag vill så mycket men kan så lite, jag önskar så mycket men vågar så lite. jag är feg helt enkelt och jag tycker att man skall få vara det ibland, men ibland måste man våga oxå. och jag pratar inte om att man skall våga sig in i en hiss eller dansa på ullevi. det handlar inte om sådant, det handlar om att ta risker, att våga sig ut på obeprövad mark utan att gradera sig och dubbelgradera sig för allt som skulle kunna gå fel. jag går samhäll för att jag vill vara graderad inför nästan alla yrken jag skulle kunna komma på, jag vill läsa journalestik, men funderar på att kanske utbilda mej till något annat oxå för att journalestik är så smalt och det finns ju så många som är utbildade men jobbar på dagis eller vad fan som helst. jag orkar inte gradera mej längre! jag vill hoppa ner i basängen utan att kolla om det ens är nåt vatten i först, jag vill våga, men fan, jag e så omodig. (ja omodig, för jag vill inte kalla mej feg, det är inte samma sak, det är som när man pratar etik, det fins rätt och orätt, men inget fel, fel är så starkt negativt, feg är som fel och jag vet att jag använde feg aldeles nyss, men det får stå kvar där) jag vill våga, men jag vågar fan inte. och inte blir det lättare med två föräldrar som talar om för mej hur viktigt det är att inte stänga massa dörrar men att man samtidigt skall göra det man vill göra. jo, men jag vet, men vad fan, hur kul blir det i längden?
det är fjärde december nu, fatta, snart har vi gjort halva gymnasiet och jag skiter i att folk säger att jag kommer längta tillbaka, nu vill jag bara ha det överstökat. det jag kommer längta tillbaka til är ju inte direkt skolan i sig, och kompisarna kommer jag ju ha kvar, och vad finns det då kvar att längta till?
visserligen kommer pluggandet antagligen inte bli lättare, men vadfan, då är det i alla fall självvalt, då slipper jag tyska och matte och all annan sådan skit, jag orkar inte plugga saker jag inte tycker om, det finns ingen motivation, inte ens en tillstymelse till motivation. 
fan det är helt sjukt, jag går i tvåan på gymnasiet och jag har redan planerat vad jag skall göra när det är över, jag ägnar för mycket tid åt att planera kommande tider för att klara av att leva i denna, så enkelt är det. ibland undrar jag om det inte vore bättre att helt enkelt bara skita i allt och göra allt som man vill, skulle det bli lättare då kanske? fast jag skulle förfalla om jag bara gjorde saker som jag ville göra, dansa, sova äta, titta på film... dröm eller mardröm?
jag vill kunna komma upp med metaforer och gyllene citat som folk kommer ihågmej för, men jag kna inte. jag är seg, och om jag någon gång kommer på en bra replik är det försent. de metaforer jag använder är stulna och de känns krystade, jag hatar det, jag vill kunna komma på saker själv! jag vill göra det spontant! det är inte samma sak att skriva ner metaforer på ett papper, jag tycker om spontana metaforer och liknelser, men jag är inte spontan. inte vad gäller ord. jag vill vara en ordkonstnär som behärskar språket som en annan lejontämjare men jag kan inte! hjälp mej någon som kan! hur gör man!?