Amahleen

umm, jag vet inte ens var jag skall börja. den här dagen alltså, den här dagen. eller kanske snarare den här eftermiddagen, det hände väl inte så mycket i skolan, men när gör det någonsinn det? det hände däremot saker när jag kom hem. skulle hämta bror från skolan och när det regnar är inte det det roligaste man kan göra, men jag överlevde trotts en väska på flera ton och ont i fötterna. jag kom hem, satte mig vid msn för att upptäcka att jag hade fått två nya mejl. trevligt, det är ju altid roligt med mejl. även om de flesta mejl jag får är info mejl från ticnet så är det trevligt att i alla fall för en stund känna sig ihågkommen. så var inte fallet idag dock, inte alls faktiskt. det första mejlet var ett infomejl från NM&G, inget vidare ovanligt med det. det andra mejlet dremot var från Frank i P3. shit tänkte jag. shitshitshit. i söndags fick jag världens knäpp och skickade in en novell till franks författarskola som dom har varje tisdag. (inte innan jag fick david att läsa igenom den dock) jag och mina infall, ibland börjar jag undra. iofs brukar dom sluta ganska bra, det senaste riktigt allvarliga infallet var att vi skulle intervjua navid för skoltidningen och det slutade ju faktiskt ganska bra även om jag höll på och dö när spårvagnen inte kom. i alla fall, när jag fört såg mejlet trodde jag att det skulle vara ett "tack, men nej tack" medelande. men så kul skulle vi inte ha. det stod nåt i stil med "lyssna på frank i kväll, din text kommer vara en av dom som tas upp" hjälp! tänkte jag och svalde tungan. eller nästan i alla fall. det var ju fan bara ett infall, jag ångrade mej typ tio minuter efter att jag skickat in texten, jag trodde aldrig att den skulle komma med. aldrig. men okej då, jag var tvungen att väntilera helt enkelt och tack david för genomläsningen och att jag fick uttrycka min nervositet över msn. och förlåt lollo för att jag ringde och störde mitt i middagen, men jag var bara tvungen att väntilera. men det slutade ju bra, jag dog inte och dom tyckte om den, även om dom kanske hade lite svårt för att förstå den. jag behövde jobba med dialogen och slutet var aningen svårtfattat. sluta skriva läsarna på näsan (jag vet, jag är bra på det, jag är jättebra på att nedvärdera läsarens inteligens) men som sagt dom sågade den inte, dom tyckte t.om om den. jeg blev bara helt överväldigad över att dom nämnde min text i samma mening som det sjunde insegled och woody allen(shit säger jag bara). jag vann inte, men vad fan, det hade jag inte räknat med, även om jag måste erkänna att när dom läste motiveringen var jag så nervös att jag höll på att gå under. men det är ju över nu och även om mamma vill att jag skriver till navid och säger "tack för kritiken och hjälpen" så kommer jag inte göra det, det räcker med att vi skall skicka skoltidningen till honom. det räcker gott och väl till och med.
 kan ju tillägga att det var meningen att jag skulle laga mat samtidigt som jag lyssnade på frank. det gick väl sådär. inte så att det blev misslyckat, men risken för att det skulle bli misslyckat var nog överhängande...haha
studiedag imorgon, och dans. skall gå upp tidigt och plugga svenska, för jag tror inte att jag kommer klara av det idag. haha

Favorit i repris vad gäller bilden


om det är någon som är intresserad så kan jag inte låta bli att lägga till texten..^^,

<sup>Döden är en märklig figur… Hon gick fram mot Döden som satt där på sin svarta tron, som egentligen bara var en gammal trästol, men det var bara hon som kunde se det. Han satt där och klappade en vit korp med gröna ögon och hans långa klädnad räckte honom till armbågarna. Hon ställde sig på den utskjutande stickan som stack ut från stolen och såg ner på honom.
Hans ögon glittrade från ett osynligt ansikte. Han talade med en raspig, len röst.
”Vem är du, flicka lilla?”
”Om du nu är Döden, bör inte du veta det?” sade hon lite skrämt men ändå trotsigt.
Döden var en respektingivande varelse som hon inte trodde ett dugg på så hon var lite osäker på hur hon skulle bete sig.
Döden såg på henne med blinda ögon och andades ett rosslande andetag med luft han inte behövde.
”---” sade han. Och insåg att han inte visste.
”Om du nu är Döden borde du väl veta allas innersta tankar? För att veta när det är deras tur måste du väl kunna se dem? Veta allt om dem, känna deras innersta?” frågade hon och satte händerna bakom huvudet.
”Men jag vet inte, jag vet inte vem du är.” sade Döden och silvriga tårar började rinna längs de ludna kinderna.
”Men om du inte vet, hur kan du då tycka dig ha rätt att ta liv? Kan du vara säker på att du tar rätt? Vad händer om du gör fel?”
Döden såg på henne och än fler tårar började rinna från hans ansiktslösa ögon och blötte ner den redan blöta kåpan.
”Är du säker på att du är Döden? Eller du kanske bara är en blek kopia av någon annan?”
 Vid dessa ord började Döden gråta på ett hjärtskärande sätt och kastade sig till golvet som inte fanns där och låg stilla och rullade runt och skrek om blommor och vackra sagofigurer i sin hopplöshet.
Hon, flickan, vände sig om och gick därifrån, hon skakade sorgset på huvudet. Sedan tog hon upp mobiltelefonen och slog ett numer.
”Vi behöver nog en psykolog här, vi har en deprimerad Döden på halsen och sådana är aldrig lätta att tampas med. De har en tendens att börja döda folk”
Rösten i andra änden var en mörk kvinnoröst som talade pipigt.
”Då är det bäst att vi skickar vår specialist” ---

 kommentarer uppskattas alltid ^^,</sup>