Amahleen

det var för fyra år sedan. det var nyårsafton. jag var fjorton år. jag vill minnas att det var snö ute. jag tycker att det borde varit snö ute, det var ju nyår för sjutton, men jag minns egenligen inte så bra. jag var hos pappa. klumpen i halsen hade växt sig för stor för att låta sig ignoreras länge till. tårarna brännde innanför ögonen och hemlängtan var värre än den vart på många år. jag ville inte bryta ihop, jag försökte väldigt mycket att inte göra det. men det kändes inte rätt. pappas lilla flicka var inte pappas lilla flicka på insidan längre och sanningen, mitt rilktiga alterego hade kämpat i flera dagar för att ta sig ut. det var första gången jag drabbades av riktig, riktig panikångest. jag tror inte att det har hänt sedan dess, och det hade inte hänt innan dess heller.
 
jag satt i "mitt" rum. men det var ingen kännsla av mitt i det. det var anonymt och sterilt, ett skrivbord med en dator som idag skulle kännas antik men som då bara känder gammal. en bokhylla, böcker som inte klassade in bland böckerna som fick stå på paradhyllan i vardagsrumet utan som hade förpassats till "gästrummet" överst stod två gamla cola-flaskor. reliker från den tid pappa jobbat på en multinationell jätte till företag, ett av dom måna jobb han haft, en av de få jobb jag uppskattade att han hade. det stavades gratis läsk till mina födelsedagskalas.
i rummet stod också en säng. man kan kalla den min säng, för i ärlighetens namn, det var faktiskt jag som hade valt den.  svart stål som slingrade sig som rankor bildade en grund på vilken an madrass vilade. blad målade i blänkande guldfärg.
men det var inte in säng. lakanen var obekanta och de luktade inte jag, de luktade konstigt och jag ville hem till min egen säng. på golvet stod min väska, ett bevis på att det här inte var hemma. de kunde kalla det här mitt" rum" allt de ville, men det var inte mitt rum, kunde aldrig bli.

klumpen ville inte bli svald, den stannade kvar i halsen. men inte förän jag märkte tårarna som rann ner för kinderna på mej insåg jag att det hade blivit för mycket. jag la mig ner på sängen, kramade kudden. tryckte in ansiktet i den. ville inte att det skulle höras. ville inte göra besviken, ville inte göra ledsen. pappas lilla flicka vara stark, pappa kanske skulle bli ledsen. charaden måste fortsätta, bara några dagar till. sedan skulle jag vara hemma. men tårarna fortsatte, och klumpen växte. ville inte att dte skulle höras, men samtidigt var det det enda jag ville. jag ville att pappa skulle höra, att han skulle förstå.

jag vet inte hur länge jag låg på sängen, men tillslut öppnades dörren.

pappa.

kom.

in.

och då tappade jag greppet helt. jag vet inte riktigt vad som hände. minnena är lika suddiga som min syn var av alla tårar. sanningen rann ur mej.
jag längade hem, jag ville hem. jag trivdes inte. jag var fjorton år och att spendera tid med en familj som borde vara min som kändes som någon annans var inte min ideala nyår längre. det var kramar och försök till tröstande, det var tårar i mängder, från både mej och pappa. Lena kom in. planer på att vi skulle åka in till stan dagen efer hade smidits, jag visste ingenting. 

jag vet inte hur vi kom fram till det. men vi ringde hem, det bestämdes att vi skulle sätta oss i bilen, köra till jönköping där anders skulle möta upp.

nämnde jag att det var nyårsafton? 

pappa höll mej i handen nästan hela vägen. jag visste att han var ledsen, men jag kunde inte hjälpa det. jag hade varit mej själv inför honom för första gången på väldigt väldigt länge. jag visste inte vad jag skulle säga. vi pratade en del, men jag kan inte kommaihåg vad våra samtal rörde sig kring. 
det är svårt att se sina föräldrar ledsna, ännu svårare att veta att man själv har orsakat det. det var den jobbigaste resan hem från linköping jag någonsin gjort. anders mötte upp oss i jönköping och jag kände med en gång hur lättad jag blev. någon från mitt riktiga liv som kom och hämtade mej gjorde mej till en gnutta mer självsäker. men jag hade fortfarande dåligt samvete, och pappa var fortfarande ledsen, jag såg det, även om han hade försäkrat mej fler gånger än nödvändigt att det inte var nån fara. 

vi kramades. 

sedan satte han sig i bilen

och.

åkte.

hem.

jag har inte varit i Linköping sedan dess.