Amahleen

play that funky music - wild cherry

låten ovan har spelats på repeat i mitt huvud dom senaste dagarna. de som har umgåtts med mej kan ha märkt det när några försluppna meningar har smitit över mina läppar. bra är den vilket fall.

dagen idag har varit lång, men väldigt rolig. en bra dag helt enkelt. att börja kl åtta är visserligen inte det roligaste man kan göra, men när det är indval och en fotokurs så känns det faktiskt inte som om det är så farligt. när man väl kommer till skolan vill säga.
klassråd, religion och lunch innan det bar av till stan för stadsvandring med samhäll/geografin. inte för att jag förstod riktigt vad det hade med just de två ämnerna att göra då det va focus på historia hör egentligen inte till historien. vi träffas helt som planerat på gustaf adolfs torg, guiden pratade lite om saker som va mindre intressanta för en klass med 18åringar. det hela blev ganska mycket mer spännande när det kom fram en man som är lite lagom vinglig och rund under fötterna.
"har nån några kronor?" frågar han sluddrigt.
alla skakar på huvudet.
"nej det har vi inte" 
guiden kommer av dig. 
mannen sätter sig ner på trapan brevid linda. drar upp en lila nagellacksflaska och rör med brustabletter, sånna man fick när man var liten, ur fickan. han tittar lite på dem, lägger tillbaka dem i igen. små diskreta leenden från ungdommrna, vars uppmärksamhet nu riktats mot honom snarare än guiden. han lutar sig mot linda.
"lyssna på henne nu, hon är fantastisk"
linda svarar inte, försöker att inte dra för mycket på munnen.
"dissar ni henne, dissr ni mej" säger han sedan.
"..." säger artonåringarna.
han går åt motsatt håll när vi reser oss upp för att gå vidare. guiden ser lättad ut, klassen skrattar lite och tittar tillbaka innan de försöker hålla uppmärksamheten kvar på guiden igen medan hon berättar om kartan över göteborg som vi står på.

vandringen genom göteborg fortsätter. vi ska in och gå i mörka gångar med spindlar och för lite ljus. hon berättar om att man förvarat lik i rummet/kammaren/grottan vi står i och kännslan av att man vill ut blir bara större. sedan ser man spindlarna. fy för spindlar.
vi ska dessutom in i ytterliggare en till grotta med spindlar och andra läskigheter.
dagens roligaste var dock john som kröp genom en trång tunnel och kom ut igen alldeles lerig. varför lixom, varför?

efter rundvandringen bar det av mot danshuset.
ja!

Dansen

har

börjat!

ÄNTLIGEN!

men det var dock lite förvirring. eller till och med ganska mycket förvirring. jag trodde att jag hade anmält mej till MTV fortsättning för Tony . va lite fundersam över att han skulle ha MTV när jag gjorde det, men vadfan, jag trodde u att an kunde lita på schemat. me hepp, se, det kunde man inte. den klassen var inte alls MTV fortsättning utan NYC fortsättning/mellan.
oj, sa jag då. hoppsan.
 jag kollade på schemat och insåg att det inte fanns så många andra kurser på bra tider som jag ville gå, så jag bestämde mej för att testa en gång i alla fall. det va askul, men dte kändes mer som en dancehallektion. sean paul är dancehall, så är det. i ala fall, svårighetsgraden innebar att vi gick ganska mycket snabbare fram, men annanrs var dte ingen större skillnad. kul var det. efter lektionen pratade jag med tony och sa att jag trodde att det skulle vara MTV, och att jag hade bytt för att jag var trött på cshilla.
hand på axel. allvarliga ögon.
"grattis, jag förstår dej"
"ee..."

hade jag inte blivit så förvånad hade jag nog skrattat rakt ut, hjag har kännt vibbarna, men att dom inte gillar henne alls över huvudtaget, det hade jag faktiskt inte trott. kul va dte i alla fall
så nu ska jga dansa NYC för tony två gånger i veckan. fortsättning mellan på onsdagar och fortsättning på söndagar. ja. e alltid trevligt att glänsa lite iofs, blir kan nog bli kul i alla fall...alltid kul att dansa. always
kommer ha brutal träningsverk imoron

längtar tills på lördag redan.

imorgon kan jag sova till tio istälet för till halv sju. yay. 3.5 timmar mer gör ganska mkt

dagens (veckans) låt: play that funky music - wild cherry

fred ut //Amahleen

skrev ett fint inlägg om mannen ovan och andra trevligheter. men som så brukar hända ville datorn inte spara det. så ni får hålla till godo med den här fina bilden så länge.

nu ska jag gå och ha en svenskalektion. yay.

fred ut //amahleen

hemma igen. back on track. i kylan. fy vad sverige är ett kallt land. alla de 205 passagerarna kved lite när de såg ut genom förnstren på landvetters regnblöta landningsbana och hörde kaptenen annoncera att det idag var 17 grader ute.
kännslan av att gå in i ett flygplan efter att ha åkt buss i tre meter i 35 gradig värme och strålande sol och sedan gå ut ur samma flygplan och mötas av ett blött och kallt sverige är ingen överdrivet angenäm kännsla. jag vänjer mej aldrig. jag lär mej aldrig förstå att jag faktiskt vaknar i värme samma dag som jag går och lägger mej i kyla. min hjärna vill inte riktigt gå med på att jag vaknade i gouvia i morse klagandes över hur otroligt varmt det var. jag har redan nu svårt att greppa och komma ihåg hur det känns när det är så varmt att man bara inte står ut. man vrider sig, vänder sig och svetten rinner som om man satt i en bastu. paniken av att inte kunna kyla av sig.
nu känns värmen redan avlägsen och jag längtar tillbaka så mycket att dte gör ont i mej.
dagarna på korfu var varma, ofta så varma att man inte kunde sola särskillt länge innan det blev obehagligt, men nätterna var så behagliga att det är de jag kommer att sakna mest. värmen som aldrig försvinner, att kunna sitta i en tunn sommarklänning klockan tre på natten och inte frysa nånting, det är underbart.

igår kväll vid den här tiden satt jag och lollo och käkade middag. i går gick jag på gatorna i korfu stad och blev vittne till ett begravningståg. det närmaste jag har kommit i kontakt med en riktig död. vi shoppade och tittade och fikade och levde det glada livet.

det har badats i medelhavets vatten, det har simmats i grottor, det har hoppats från båtar, det har solats, det har dansats, och det har drukits drinkar. det har varit underbart. tufft ibland, sure, men underbart. 

nu är jag hemma, skola imorgon, verklighet.

pang!

min filosofi lärare är tydligen 28 år och skäggig. det låter som en riktig filosofilärare. ska bli spänannde.

fred ut //Amahleen 

hemma från bounce. så sjult bra. även om dom körde grejer från "bounce live". sjukt bra va det. lite tråkigt att dom inte ens hade ändrat manus lite grann. men men. så jävla bra. helt freakin wonderfull

om fem timmar och tio minuter åker vi härifrån....mot grekland

yay

gonatt

fred

imorgon klocka sju lyfter det ett plan från landvetter. med kursen inställd på korfu. på det planet kommer två antagligen ganska trötta, men glada tjejer sitta med leenden som når upp till öronen.
"äntligen påväg" kommer de säga till varandra
"Fy fan vad kul det ska bli"

men det är inte förän imorgon och jag är fortfarande hemma i sverige, visserliggen ligger det en väska på mitt golv som skvallrar om den kommande landsflykten, men annars är det mesta som vanligt. det skulle kunna vara vilken sommareftermiddag som helst. men oj vad skenet kan bedra. det känns som om jag har glömt att packa ner halva mitt liv i den väldgt stora väskan som visade sig vara ganska lätt att fylla trotts allt. nåt har jag glömt. jag vet det jag känner dte i hela mej. kan bara inte komma på vad det är.

underkläder *check*
linnen/t-shirts *check*
klänningar *check*
shorts *check*
byxor *check*
kjol *check*
kamera*check*
mobil
pass
pengar
vitt kort som visar att det inte är jag som ska betala om jag blir sjuk
böcker
mp3
skor
laddare till kamera/ipod/mobil
badkläder
handduk
necesär
godis
tidning
pennor
kortlek
kolegieblock
kepa
solkräm
                     *checkcheckcheckcheckcheckcheckcheckcheckcheck*

att göra:
ladda mobilen m pengar+ ta reda på hur det funkar att ringa när man är utomlands
komma ihåg att lägga ner necesären i morgon bitti
damsuga rummet
ta fram luftmadrass till lollo + lakan och grejer

---

men som sagt, det bär inte av förrän i morgon och innan dess ska jag ta mej in till kulturkalaset och gå och kolla på bounce. yay, det ska bli så sjut roligt. sveriges i särklass bästa dansgrupp (sorry twisted) är det inte så ofta som man får se då de envisas med att bo i sthlm hela högen. kul kul. verkar som om  vi blir gnska många dessutom. niiiice.

fed ut //amahleen

det har varit internationella stirra på Laura dagen idag. jag lovar. alla stirrade. alla. okej, kanske inte alla, men definitivt mer än vad som brukar spana in mej. lite skumt. jag tyckte inte att jag såg särskilt märklig ut, och det tyckte inte lollo heller. men tydligen va det nåt som va vläldigt spännande med mej. tråkigt att jag inte kan komma på vad det var bara. hade kunnat vara användbart.

så det kan vara.

vi har nu växlat pengar. och jag har börjat förstå att vi faktiskt ska åka iväg. min hjärna har långsamt lindat små tentakler runt hela begreppet och jag har nog snart lyckats förstå det hela. förhoppningsvis innan vi är hemma igen. det ska bli så sjukt roligt. ringde till skolan förut idag för att få dom att bevilja min ledighet. sjukt skumt att snacka med åsa faktiskt, men hon verkade glad.

en gigantisk väska ligger nu på mitt golv,halvpackad, den är så stor så att jag skulle kunna gömma mej i den, och mina kläder kommer knappt ta upp hälften av utrymmet. kläderna kommer skvalpa omkring där inne och när väskan öppnas kommer kaoset vara totalt. lagom stor väska någon? nä så kul skulle vi inte få ha det. antingen för liten, eller aldeles för stor. tack då.
 
bollywoodfilm på TV. spämmamde. dom sjunger faktiskt. på riktigt. tydligen pratar vi engelska i sverige oxå. "by the way, you still owe me 50 krowns" när kunde ni senast köpa en skiva för  50 kronor? och, när snackade ni senast engelska med folk från sverige?

fred ut//amahleen

dagens ros går till den snälla tanten (damen?) som var inne på paplrika igår. hon va så possitiv och glad och hon tyckte jag jobbade snabbt och att konseptet var jättebra. ojoj, så glad har jag inte vart på jobbet på länge.

sedan att hon klagade på att det var skräpigt på golvet och borden, det kan jag ignorera.

hon va go och glad i alla fall. fler sånna tack!

fred

lång dag. längre än vad den brukar vara. dels för att jag gick upp vid åtta (ganska så mycket tidigare än vad som är nyttigt för en flicka i minålder) och dels för att jag har jobbat dag. sista jobbdagen som är inplanerad på paprika. det är ju sådå att  man måste jobba tre helger i månaden för att få jobba extra på paprika så skulle jag egentligen inte få jobba mer där, men man kan ju alltid hoppas närmare två tusen extra i månaden skulle vara ganska trevligt om man kunde få faktisk. actually. men vi får se.

imorgon ska jag träffa lollo, vi ska växla in eurosar och fixa det sista innan grekland som vi tillfälligt ska migrera till på onsdag. det ska bli så sjukt roligt.

jag är helt inne på att göra volontärarbete i två veckor som projektarbete. skulle vara väldans kul fakiskt. och lärorikt, och man skulle få se så mycket nya grejer.  blev väldigt sugen på det nu när anna ska göra det. det enda som är problemet egentligen är ju finansieringen men det ska vi nog kunna fixa på nåt vänster. om nån känner för att donera lite slantar så är det fritt fram.  man kan åka till gahna i två veckor...man får räkna med ca 17-20 tusen för hela grejen, med fickpengar och allt man måste köpa till och sånt. känns det som en ouppnålig summa just nu? ja.

fred

det var för fyra år sedan. det var nyårsafton. jag var fjorton år. jag vill minnas att det var snö ute. jag tycker att det borde varit snö ute, det var ju nyår för sjutton, men jag minns egenligen inte så bra. jag var hos pappa. klumpen i halsen hade växt sig för stor för att låta sig ignoreras länge till. tårarna brännde innanför ögonen och hemlängtan var värre än den vart på många år. jag ville inte bryta ihop, jag försökte väldigt mycket att inte göra det. men det kändes inte rätt. pappas lilla flicka var inte pappas lilla flicka på insidan längre och sanningen, mitt rilktiga alterego hade kämpat i flera dagar för att ta sig ut. det var första gången jag drabbades av riktig, riktig panikångest. jag tror inte att det har hänt sedan dess, och det hade inte hänt innan dess heller.
 
jag satt i "mitt" rum. men det var ingen kännsla av mitt i det. det var anonymt och sterilt, ett skrivbord med en dator som idag skulle kännas antik men som då bara känder gammal. en bokhylla, böcker som inte klassade in bland böckerna som fick stå på paradhyllan i vardagsrumet utan som hade förpassats till "gästrummet" överst stod två gamla cola-flaskor. reliker från den tid pappa jobbat på en multinationell jätte till företag, ett av dom måna jobb han haft, en av de få jobb jag uppskattade att han hade. det stavades gratis läsk till mina födelsedagskalas.
i rummet stod också en säng. man kan kalla den min säng, för i ärlighetens namn, det var faktiskt jag som hade valt den.  svart stål som slingrade sig som rankor bildade en grund på vilken an madrass vilade. blad målade i blänkande guldfärg.
men det var inte in säng. lakanen var obekanta och de luktade inte jag, de luktade konstigt och jag ville hem till min egen säng. på golvet stod min väska, ett bevis på att det här inte var hemma. de kunde kalla det här mitt" rum" allt de ville, men det var inte mitt rum, kunde aldrig bli.

klumpen ville inte bli svald, den stannade kvar i halsen. men inte förän jag märkte tårarna som rann ner för kinderna på mej insåg jag att det hade blivit för mycket. jag la mig ner på sängen, kramade kudden. tryckte in ansiktet i den. ville inte att det skulle höras. ville inte göra besviken, ville inte göra ledsen. pappas lilla flicka vara stark, pappa kanske skulle bli ledsen. charaden måste fortsätta, bara några dagar till. sedan skulle jag vara hemma. men tårarna fortsatte, och klumpen växte. ville inte att dte skulle höras, men samtidigt var det det enda jag ville. jag ville att pappa skulle höra, att han skulle förstå.

jag vet inte hur länge jag låg på sängen, men tillslut öppnades dörren.

pappa.

kom.

in.

och då tappade jag greppet helt. jag vet inte riktigt vad som hände. minnena är lika suddiga som min syn var av alla tårar. sanningen rann ur mej.
jag längade hem, jag ville hem. jag trivdes inte. jag var fjorton år och att spendera tid med en familj som borde vara min som kändes som någon annans var inte min ideala nyår längre. det var kramar och försök till tröstande, det var tårar i mängder, från både mej och pappa. Lena kom in. planer på att vi skulle åka in till stan dagen efer hade smidits, jag visste ingenting. 

jag vet inte hur vi kom fram till det. men vi ringde hem, det bestämdes att vi skulle sätta oss i bilen, köra till jönköping där anders skulle möta upp.

nämnde jag att det var nyårsafton? 

pappa höll mej i handen nästan hela vägen. jag visste att han var ledsen, men jag kunde inte hjälpa det. jag hade varit mej själv inför honom för första gången på väldigt väldigt länge. jag visste inte vad jag skulle säga. vi pratade en del, men jag kan inte kommaihåg vad våra samtal rörde sig kring. 
det är svårt att se sina föräldrar ledsna, ännu svårare att veta att man själv har orsakat det. det var den jobbigaste resan hem från linköping jag någonsin gjort. anders mötte upp oss i jönköping och jag kände med en gång hur lättad jag blev. någon från mitt riktiga liv som kom och hämtade mej gjorde mej till en gnutta mer självsäker. men jag hade fortfarande dåligt samvete, och pappa var fortfarande ledsen, jag såg det, även om han hade försäkrat mej fler gånger än nödvändigt att det inte var nån fara. 

vi kramades. 

sedan satte han sig i bilen

och.

åkte.

hem.

jag har inte varit i Linköping sedan dess.

varje människa med självaktning har en blogg, eller i alla fall en bilddagbok. där de lägger ut sitt liv för allmän beskådan.
hylla eller rata, det är upp till dej, bara läs, titta, erkänn min existens!
jag bloggar alltså finns jag.
viljan att vara någon intressant som får andra att förundras är enorm, kan man inte hamna på framsidan för aftonbladet kanske man i alla fall kan kvala in som favorit i någons adressfält. det är nästan lika bra, nästan bättre.
man vill vara någon. dagenas människor är trötta på att vara en i mängden. kontorsråttan bloggar om livet för att kolegorna ska förstå att han faktiskt har ett liv.  men han lever mer intrasslad i nätet än i verkligheten.
för att vara tråkig. det är ju vår tids största synd.
syndare!
bloggare har blivit ett mediafenomen. man kan idag tillochmed tjäna pengar på att blogga. och då har man nått högst upp i herarkin. då! då kan man verkligen säga att man är någon. att man har lyckats!
alla dessa digitala ord som egentligen bara är sifror som folk skriver ner till vems nytta? till vems underhålning?
vad hjälper det värden att du skriver om senaste inköpet. vad hjälper det värden att du rasar över orättvisor i din blogg, men lever lika hjärtlöst i vanliga fall?
att rasa i bloggen är inte riktigt på riktigt, man är inte riktigt sig själv, men samtidigt ger det ett sken av att, jo men jag bryr mej faktiskt om den värld jag lever i. det är sant! jag lovar! titta här jag bryr mej visst!
likgiltighet är nästan en nästan lika stor synd. men man orkar inte. man bryr sig lite grann. under de minuter man skriver ner sina ord för att fylla ytterliggare ett inlägg, då bryr man sig. för att sedan kunna släppa taget.

du gör så, jag gör så och det är pinsamt över hur många som gör så samtidigt som det inte händer något...

fred ut//amahleen

gårdagen var sol och värme och precis så underbar som bara en svensk sommardag kan vara när man nästan har glömt bort hur det känns när solen kastar solkatter på huden. det ledde till två timmars soldyrkande som ledde till att mn färg gick från blek till brun till lite mer röd. men det är inte så farligt så det va det nästan värt.  man kan inte låta bli att älska sverige i sådanna stunder. den väldigt blåa himelen som faktiskt aldrig blir lika blå längre söderut. 

jag och ellen gick och såg ciao bella igår. det var en erfarenhet som jag sent ska glömma. jag skrattade väldigt mycket mer än vad jag trr var meningen. den var överpretentiös och den var ganska töntig. lizas strålande skådespelarinsats fick både mej och ellen att skratta när resten av publiken satt tysta. jag ska inte säga att jag tyckte att filmen var dålig, men den va ju definitivt inte bra. inget som jag skulle rekomendera helt klart, men den hade ett visst underhålningsvärde, det kan jag inte ta ifrån den. 

sedan satte vi och och snackade och tg en öl/cider och det va trevligt. älskar när det är varmt ute på kvällen. alla blir så mycket gladare då. inklusive jag.

om en vecka drr jag och lollo iväg till Korfu. om en vecka befinner jag mig i gouvia, i värmen och solen och det ska bli så underbart.

måste bara ta mej igenom jobb på lördag och söndag först.  

fred ut//amahleen

jag läser andras bloggar och försöker få deras upptäckter att räknas som mina...jag vet inte, men även dom måste ju inspireras av någon eller?
den här videon är helt otroligt bra. jag har ingen aning om vad det är för band, men musiken är helt okej.

---
jag läser andras bloggar och önskar att jag vore lika intressant, jag önskar att jag kommit lika långt, gjort lika mycket. men mest av allt önskar jag att jag vore lika duktig. lika duktig på att skriva och att sätta ord på tankar. för det är inget fel på vad som händer uppe i mitt huvud, hjulen snurrar säkert lika bra där inne som hos dej, men jag vet inte. jag får inte ut det i ord. inte så som jag vill i alla fall. dom fastnar nån stans på vägen och vill inte ta sig ut ur det skyddande höljet som mitt kranium bistår med. så är det. snälla ni som kan! lär mej!

jag har hittat ytterliggare ett jobb som jag skulle kunna tänka mej, förutom journalist. copywriter. suck. hej jag går en arbetslös framtid till mötes. jag och mina drömmar kommer alltid förbli just det: jag och mina drömmar. så käns det just nu i alla fall. men fan, skam den som ger sig. jag ska också flytta till USA/england/australien/annatengelskspråkigtland nån gång och bli journalist/copywriter/AD eller nåt annat kul som jag har fått upp ögonen för. möjligtvis inte så att jag gör det samtidigt.karriär och utlandsflytt(flykt) kanske inte är så lätt att kombinera. men som sagt skam den som ger si. jag och mina drömmar ska bli jag och min verklighet. nån dag. 

jag har ransakat mej själv och kommit fram till att jag inte är särskillt bra på att blogga. inte blogga så att andra är intresserade av att läsa om det jag skriver i alla fall. men i sanning: som om någon nånsin bryr sig. ingen bryr sig om mina nyinköpta skor eller och vad jag hade för mej i helgen. inte egentligen för vad som är intressant att läsa om är annat, vad som händer inne i mitt huvud, sånt som folk inte kan lista ut i alla fall, det är intressant. det blir som förstasidans hetaste skvaller under de minuter man ägnar åt någons senaste inlägg. men jag är inte bra på att skriva så. jag är för jävla feg för att skriva vad jag egenligen tänker och jag vill nog inte heller att alla ska veta. tråkigt jag vet. men vad gör man?  det är i ala fall sådanna bloggar som jag tycker om att läsa. musik/mode/whatever-bloggar i all ära, men jag är inte intresserad. tack men nej tack.

jag kan berätta personliga sakr för att göra er intresserade för att få någon att uppskatta detta. men jag är för feg för att berätta något som händer nu. jag kan berätta historier och jag kan berätta om minnen jag har, om gamla vänner och om gammla fiender. om desperata år som "punk-something" om sån som har gjort ont och om sånt som fått mej att skratta tills jag kiknat. men det är svårt, för det hadndlar inte bara om mej. jag kan berätta om hur jag åkte hem från pappa mitt på nyårsafton (en resa på 30 mil) jag kan berätta om bråk, och kärlek och om andledningar till varför det är svårt att prata med pappa. men det handlar inte om bara mej, och jag vet inte om det är okej att jag berättar.

jag får ransaka mej själv ytterliggare och försöka komma fram till om jag kan berätta om sådant, om jag fill det

fred ut//amahleen